Mellan den 14e och 16e april åkte en delegation från Rojavakommitteerna tlll Hamburg för att delta på konferensen “Challenging Capitalist Modernity III”. Konferensen gick samlade en rad olika aktivistgrupper från hela världen och det diskuterades hur olika kamper ser ut samt de erfarenheter den kurdiska frihetsrörelsen dragit från de demokratiska projekt som pågår i främst Rojava men även i Bakur.
Inledning
Ett faktum som fördes på tal under söndagen i stora auditoriet på Hamburgs universitet, Audimax kallat, var att statslösa folk genom historien utvecklat strategier för att också slippa ingå i just sådana. Så fortsätter vara fallet. Två levande exempel från vår tid är ursprungsbefolkningens organisering mot den mexikanska staten i delstaten Chiapas samt PKK-rörelsens kamp för icke-nationalistisk autonomi i Kurdistan – genomförd genom revolution och upprätthållen med stora uppoffringar i Rojava i norra Syrien sedan 2012.
Tidigare i historien har det av lätt insedda skäl varit hart när omöjligt för liknande rörelser att kommunicera med varandra, bygga broar av solidaritet sinsemellan och engagera utomstående i solidaritetsarbetet. Särskilt ett gemensamt, samlat solidaritetsarbete i samarbete med västerländska aktörer har varit mycket svårt p.g.a. bristande kommunikationsmöjligheter. Allt är sålunda inte av ondo i den nuvarande fasen av kapitalistisk modernitet, när satellituppkopplingar och utbredd tillgång till internet tillhandahåller möjligheter till kommunikation och knytande av band som tidigare inte varit genomförbara.
Med två installationer av konferensen i ryggen, 2012 och 2015, har Challenging Capitalist Modernity och gruppen bakom densamma, Network for an Alternative Quest, vuxit fram som ett forum och nätverk som inte bara knutit samman progressiva, socialistiska och anti-statliga rörelser över stora delar av världen, utan även som ett som kommer kunna hålla dem samman under en överskådlig framtid.
Till den tredje upplagan av konferensen i Hamburg, som gick av stapeln under gångna påskhelg, anlände hundratals europeiska anarkister, medlemmar av solidaritetsgrupper för Rojava och andra vänstermänniskor – de flesta inhysta hos familjer bland den kurdiska frihetsrörelsens mångtaliga och mycket gästvänliga befolkning i tremiljonersstaden Hamburg. (En av Rojavakommitteernas representanter, t.ex., inhystes tillsammans med en kurd från Rojhilat, en italienare och en finländare hos ett medelålders par, härstammande från Dersim i Bakur, i förstaden Cuxhaven.) Konferensen möjliggjorde sålunda inte bara för ett fortsättande av samarbetet mellan rörelser över nationsgränserna, utan även för europeiska solidaritetsgrupper att knyta kontakter på lokala och regionala plan. Rojavakommittéernas representanter var exempelvis glada att se kamrater från andra svenska hemstäder än den egna, liksom tacksamma för möjligheten att träffa och utbyta kontaktuppgifter och idéer med medlemmar från andra nordiska länders Rojavagrupper.
Några teman från panelsamtalen
Konceptet ”kapitalistisk modernitet” är hämtat från den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans omfattande tänkande och skrifter. Utan att här gå in på detaljer innefattar konceptet bl.a. en syn på historien där den egna revolutionära rörelsen – den som ska omkullkasta den kapitalistiska moderniteten och ersätta den med en demokratisk modernitet – betraktas som att inkludera läxorna från tidigare revolutionära, socialistiska och progressiva rörelser. Termen ”revolution” har i detta dubbla betydelser – dels en historisk, dels en utopisk. Läxorna från historiens (misslyckade) revolutioner står att finna i metoderna med vilka de genomfördes. Som sociologiprofessorn vid Hamburgs universitet, Frank Adloff, sade i sitt välkomsttal på långfredagen var dessa antingen reformerande eller kuppartade. (Som exempel kan nämnas det socialdemokratiska partiets övertagande av makten i Sverige eller bolsjevikernas i det samtida Ryssland.) Det är därför en logisk nödvändighet att den nya revolutionära rörelsen varken är reformerande eller kuppartad. Den behöver vara alternativ – alternativ till så väl sina föregångare som till det system den strävar efter att ersätta.
Illustration 2: Panelsamtal 5, söndagen den 16 april. Från vänster till höger: Halime Kurt, Friederike Habermann, moderatorn Silke Helfrich, Eleanor Finley, Cora Roelofs samt Salih Muslim.
I den globaliserade världen är det rådande kapitalistiska systemet detsamma oavsett nationalstat eller region, men de olika staterna och regionerna rymmer inom sig själva olika kulturer, intellektuella traditioner och filosofiska infallsvinklar. Av den anledningen kan en alternativ rörelses medlemmar ha olika synsätt på samma problem beroende på huruvida de är hemmahörande i t.ex. västvärlden eller Mellanöstern. Ett sådant fall utkristalliserades också under konferensen, då frågan om Abdullah Öcalans syn på kvinnan som besittande en viss essens (i hans fall att kvinnan i sitt väsen besitter fröet till [det goda] samhället). Tankefiguren står i bjärt kontrast till den västerländska genusvetenskapens syn på all essentialism – både kvinnlig och manlig – som kulturellt betingad och konstruerad. Någon verklig diskussion i frågan uppstod emellertid aldrig under panelsamtalen, vilket förmodligen var en effekt av att samtliga närvarande var medvetna om att det skulle vara en diskussion förd på metanivå. I praktiken – som i Kobanês kvarter, vilket någon påpekade – syns inte kvinnors förmenta essens på något djupare plan än att de påtagligt organiserar sig och verkar autonomt vid sidan av männen i samma stad.
Workshops
På lördagseftermiddagen delade Rojavakommitteernas representanter upp sig för att kunna göra det mesta av workshopsen som stod på programmet. En av dessa bar titeln ”Rojava Solidarity Coordination with Salih Muslim”. Den välbesökta workshopen tog sig mer uttrycket av frågestund, där Muslim besvarade spörsmålen som ställdes från solidaritetsgrupper och aktivistnätverk från ett flertal europeiska länder. Muslim betonade det följande: anklagelserna som riktats mot YPG/YPJ om massakrer på etniska minoriteter i Rojava är helt falska. Alla, inklusive HRW:s representanter, är välkomna att besöka Rojava och fritt ta del av verkligheten på plats – en verklighet som i sitt experimenterande med gräsrotsdemokrati av lätt insedda skäl inte har någon plats för den typen av brott som HRW anklagar YPG/YPJ för. (Muslim upprepade med detta något som redan sedan en tid tillbaka redan var allmänt känt.)
För solidaritetsarbetets räkning är det mest akuta behovet i Rojava för närvarande en skriande brist på mediciner och medicinsk utrustning, liksom byggmaterial för återuppbyggnaden av Kobanê och andra städer i Rojava. Angående hur vi bäst går tillväga för att koordinera solidaritetsarbetet tryckte Muslim på två olika aspekter. För det första är det av vikt att sätta press på våra regeringar att i tur pressa Turkiet och Irak att häva blockaderna mot Rojava. Att smuggla in material är problemfyllda och riskfyllda företag. För det andra behövs det skickas mediciner, sjukvårdskunnig personal och byggmaterial. I detta får inte NGO:s baserade i Turkiet användas, då dessa står under direkt kontroll av myndigheterna i Ankara. Material som skickas den vägen kommer helt enkelt inte fram. Alla försändelser och kontakter behöver koordineras via de officiella kanalerna, dvs. Rojavabyråerna i Stockholm, Berlin och andra europeiska städer. I det senare manade Muslim till förståelse för att byråernas arbetsbörda är betungande och att så är anledningen till att de inte alltid är lätta att få kontakt med.
Illustration 3: Läkaren Ben berättar om sin tid vid den av HPG uppförda kliniken på Sinjarberget. På fotografiet på bilden syns ett blått jalusi (nedan till höger om det allestädes närvarande Öcalan-porträttet) bakom vilket klinikens ultraljudsmaskin förvarades. Ben imponerades över den kurdiska, frivilliga sjukvårdspersonalen som arbetade vid kliniken, då dessa kunde göra saker med ultraljudsmaskinen han själv inte trodde var möjliga trots flera års läkarutbildning i väst.
Sjukvårdsfrågan stod i centrum även för den andra workshopen som Rk:s representanter deltog i. Fyra läkare – endast identifierade via sina förnamn och varav två varit i Rojava, en i Chiapas och en i Sinjar – berättade om sina erfarenheter och förhoppningar om att starta ett solidaritetsnätverk för sjukvårdsfrågor centrerat kring Rojava.
Samtliga de fyra läkarnas berättelser var av exceptionellt intresse, men utmärkande var kanske ändå Bens. I slutet av 2015, när de överlevande bland Sinjars jezidiska befolkning räddats från IS folkmord, byggde HPG en klinik i en dalgång på toppen av Sinjarberget. Kliniken tog formen av ett enkelt enplanshus, som både innehöll bostad för sjukvårdspersonalen såväl som fyra rum för patienterna: väntrum, läkarmottagning, apotek och laboratorium. Varje morgon vid sju gick staben upp, gjorde sig i ordning och öppnade dörrarna till kliniken en timme senare. Enligt Ben satt det då dagligen ett femtiotal jezidier utanför och väntade på att få behandling. Naturligtvis erbjöds denna gratis, till skillnad från den som fanns att tillgå från de förment ansvariga i Sinjar: Barzanis KRG. (Till dessas läkare sökte sig tydligen inte ens sårade Peshmergasoldater, om de kunde välja.) Läkekunnig personal välkomnades till kliniken, och dess olika delar fungerade efter enkel rotationsprincip, liknande den i Chiapas: ta tre månader på dig att lära dig apoteket utantill (förövrigt samma tid som läggs på vapenträning för t.ex. YPG-frivilliga i Rojava) och gå sedan vidare till nästa del av kliniken. På så vis undveks rivirskapande och att någon fastnade i arbetsuppgifter som svårligen gick att lära vidare ifall något skulle hända denna.
I detta hade också den traditionella dikotomin mellan läkare och sjuksköterskor utplånats, passande nog.
Nytillkomna ombads lämna sina egon vid dörren. Under Bens tid vid kliniken inträffade tydligen motsatsen. En kurdisk, frivillig och välutbildad farmaceut kom för att arbeta vid klinikens apotek. Denne vände sig mot hur det var ordnat, försökte ändra, utsattes för massiv intern kritik och försvann lika fort från kliniken som denne kommit.
Rojavakommittéerna skrev upp sitt intresse att ingå i solidaritetsnätverket och inväntar inledande kommunikation från de fyra läkarna.
Avslutningsord
För Rojavakommittéernas räkning är det bara att tacka organisatörerna, Komele i Hamburg (särskilt Sarya) tolkarna och föreläsarna för deras insatser.
Vi kom, vi såg, vi lärde.
Rojavakommittéerna, 2017-05-05
