Vi möts av tysta gator och breda barrikader, leriga vägar och sönderskjutna fordon. Ljudet som kommer ur radion är brusigt men budskapet är starkt – kampsånger som hyllar just de människor vi spenderar resten av kvällen med. Människor som vill ha sitt självstyre, sin fred och sin demokrati, och människor som försvarar folkets vilja ända in i döden. Kärleken, kamratskapet och sammanhållningen är obeskrivlig och jag tänker för mig själv att vi i väst har så mycket att lära oss av den samhällsformen de byggt upp här i bland annat Nisêbîn.
När vi ska några kvarter bort till familjen vi ska bo hos över natten leds vi av en trygg och säker person som tar oss fram i mörkret mellan barrikaderna. Jag funderar över skillnaden med att vandra på Istanbuls gator, eller Stockholms och inser att det är tryggare i Nisêbîn. Kvinnan vi får bo hos som trots de (7 eller 8) belägringarna senaste halvåret stannat kvar i sitt hem med sin familj beskriver samma sak: “Innan barrikaderna kunde polisen komma och trakassera oss hur de ville och det var otryggt att vara utomhus på kvällarna. Nu när det finns barrikader och YPS (Folkets civilförsvar) är vi alltid trygga.” Hon berättar om hur den turkiska staten mördat hennes granne och vän, en gravid fembarns-mamma som begått misstaget att kliva utanför sin dörr. “Den turkiska staten har inga gränser – de kan göra vad de vill med oss.”
Vardagsrummet fylls av kvinnor och trots rädslan för en ny belägring så är det en bra stämning i rummet och de berättar om hur deras vardag varit utan el och vatten då staten utlyst utegångsförbud.
När jag frågar om de vill ha fred kommer svaret fort: “Det är klart vi vill ha fred, men vi tänker aldrig ge upp vårt självstyre.”
På morgonen kommer han tillbaks för att leda oss tillbaka till samlingsbyggnaden som vi spenderat kvällen i. Det är nu mer liv i byggnaden då den lokala befolkningen tagit sig dit och tillsammans med försvaret förbereder inför dagen.
Bilderna på väggarna syns nu tydligare och förrutom ett porträtt på Abdullah Öcalan så hänger även stora plakat med bilder på martyrer. Tekannan står på eld i mitten av rummet och den som vill ha, tar för sig. Dagen börjar med ett flertal planeringsmöten där även representanter för grannskapet deltar. Tid fanns för alla och ingens problem eller frågor var för små.
Jag funderar på hur Erdogan låtit världen tro att dessa människor är terrorister då det är honom de faktiskt försvarar sig mot. Det är ett folk som försvarar sin rätt till att leva utan förtryck. Det blir allt tydligare att barrikaderna är byggda med förtroende och kärlek, att alla tillsammans – män, kvinnor och barn – byggt de för att helt enkelt försvara sina hem.
Det människor är rädda för här är inte varandra, det är inte heller för döden: “Jag är inte rädd för att dö, jag är beredd att dö. Jag är snarare rädd för vad staten är kapabel till. De har torterat kvinnor och klätt av deras döda kroppar – vi har alla sett det.” Det är kvinnan som vi bodde hos som berättar detta. “Jag vill inte dö på det sättet.”
Då alla möten är klara och flera fått svar och andra uppgifter börjar man försiktigt ta ner bilderna från väggarna och packa ihop allt som visar på vilka som varit där.
“Vi ska byta byggnad idag.” svarar han då jag frågar varför man packar. Jag antar att de inte kan vara kvar på samma plats för länge.
