Cizir har länge varit en symbol för motstånd och folket här är härdat och modigt. Men samtidigt har de precis fått genomlida en av Bakur kanske blodigaste episoder. Nästan alla har förlorat någon och de har knappt hunnit smälta sina förluster.
Vi sitter i en bil med vänner på väg in mot busstationen. Vi hade kommit till Cizir för att fira finalen på Newroz. Förväntningarna på firandet var höga. Det var till och med snack om att gerillan skulle komma ner och hälsa på folket, som en symbolisk start för motståndet. Men det vi möttes av var en helt annan bild. Folk är slitna av sorg; i bilen sitter en vän som förlorat 25 personer i sin släkt under bara några månader. En annan vän i bilen har förlorat 20.
Vi besöker en gravplats där oidentifierade kroppar har begravts. På en av stenarna står det “2016 – 604”. Och siffran 604 står för det antal som dött under den senaste belägringskampanjen. Det är alltså över 600 personer som har dött i en liten stad på 100 000 invånare. Nästan alla känner någon som har dött, vissa har förlorat hela sin familj och andra familjer är helt utplånade.
Tidigare under dagen rör vi oss från Cudi in mot stan och vi åker förbi några sönderbombade hem. Dessa har vi redan sett under en tidigare resa men den här gången sitter de återvändande familjer i spillrorna. Ett av hemmen består av en stående vägg och några presseningar. Och där lagas frukost. Jag inser att för många återvändande är detta allt som finns.
Mitt i allt detta förväntas invånarna fira Newroz, och inte bara det utan även stå som final på programmet, en symbol för ett Newroz som blir starten på ett folkligt motstånd mot AKP-regeringens blodiga kampanj. Men jag tänker att det är mycket att kräva av ett folk som redan har genomlidit allt.
Vi närmar oss DBP:s huvudkontor, där firandet ska hållas men det enda vi ser är bepansrade polisfordon, poliser i skyddsvästar och automatvapen som står på rad och väntar. Sakta bromsar en vit polisbil (det finns inga “vanliga” polisbilar här, alla ser ut som små pansarvagnar) in. Ur den hoppar fyra poliser med automatkarbiner och skriker åt oss att stanna. Anledningen till att de stoppade oss; vi hade ryggsäckar, och de måste ju tänka på sin säkerhet, med tanke på bombattentatet i Istanbul häromdagen. Detta alltså i en stad som dessa människor har bombat sönder i nära nog hundra dagar. Under de få timmar vi är i Cizir denna dag räknar jag till ett hundratal polis- och militärforden.
Vi förstår om folket i Cizir inte känner för att fira Newroz och jag tänker att det är orättvist att lägga finalen här i staden där folk fått lida som mest. Men trots detta samlas senare under dagen 1000 personer för att göra just det. Vem kan döma dem om de inte orkar mer, men vad har de för val.
