Kurdistan står inför en avgörande tid. Sur står på knä, Daesh angrepp på Rojava fortsätter och hot om nya utegångsförbud i Bakur uttalas löpande. Många talar om en stundande revolution över hela Bakur och det vore så klart helt befogat. Kurderna har rätt till sitt eget land och till kontroll över sina liv. De har även kapaciteten att vinna över en barbarisk makt, det har de bevisat i Rojava. Fienden är dock denna gång ännu större och ännu starkare.
Kurderna är inte ensamma om att ha allt att vinna på att ta tillbaka sina liv ifrån en stormakt. I den långa listan på exempel finns mapuchefolket som i 600 år har berövats på sin mark och mördats av stormakter. Först försökte conquistadorerna kuva dem, visserligen utan att lyckas, men sen var det den chilenska staten som attackerade med omfattande utrensning och ekologiska katastrofer som följd. Även Samerna i norra skandinavien har berövats sin mark och fått sina rättigheter trampade på av bland andra den svenska staten.
Men förtrycket riktas inte bara från nationalstater till ursprungsbefolkningar. Även från staten mot den “inhemska” befolkningen riktas attacker. En arbetare i ett industrialiserat land har ingen riktig kontroll över sitt liv, makten utövas istället från styrelserum och via lobbyorganisationer. En arbetare bestämmer inte över sin vardag och det är en basal mänsklig rättighet. På så vis är alla förtryckta människors kamp densamma. Speciellt eftersom att fienden är densamma.
Nationalstaten Turkiet jobbar åt kapitalisterna som tjänar på att kurdernas självstyre bryts ner så att de kan säkra sina investeringar, i till exempel vattendammar. På samma sätt som spanska elbolag genom den chilenska staten stjäl mapuchemark för att bygga sina vattendammar. På samma sätt som svenska gruvbolag genom den svenska staten stjäl samemark för att bryta mineraler. Och på samma sätt som vårdbolagen tvingar undersköterskor att jobba fyra gånger så hårt för samma lön.
Kapitalisterna är internationellt organiserade och beredda att gå i krig när deras “fria” marknader hotar stängas och deras möjligheter till expansion av sina rikedomar begränsas. För det är precis det vår rätt till självbestämmande handlar om; att vi tar tillbaka våra egna resurser från banditerna så att vi själva kan bestämma hur vi ska dela och kunna leva.
Därför kommer inte kriget mot kurderna att ta slut med Turkiets nederlag, utan nästa stormakt står och väntar runt nästa hörn på sin chans till profit. Och de låter varken nationell identitet eller nationsgränser stå i vägen för deras ambitioner. Så kampen mot övermakten kommer inte att ta slut förens varenda kapitalistisk institution är utraderad. Det är därför de solidariska banden mellan kurder, mapuchefolk, samer och arbetare inte är ett val utan ett måste.
